from a sydneyview

pic:finding nemo

känns överraskande normala

Nästan konstigt normala. Som att det här redan är min vardag. Faktiskt.
Som att vi redan varit här i två veckor, Kristina och jag, när vi bara varit här i två dagar.

Kom igår. Tiiiidigt.

Höll på att åka fast i tullen på grund av en snusstock.
Vi hade köpt en vardera till Svenska kyrkans café här, där vi säljer bland annat snus och svenskt godis. 
Gled igenom allting annat smidigt som bara den:
immigrations-check!
baggage-claimed!
tullen-clear... fast vilken tid Kristina tar...

Går tillbaka och kollar på när hon verkar stå och prata med en allvarlig tulltjänsteman som plötsligt plockar upp en stock med skruf (!) ur påsen.
Pang!
Visst ja, hon har ju båda våra stockar i sin påse!
Klantiga vi! Man får ta in en, men inte två per person...
Så nu har Kristina plötsligt "försökt smuggla in" en extra utan att deklarera det... voj voj...

Jag glider smidigt upp med bagagevagnen - och har ni någonsin puttat en bagagevagn så vet ni precis hur smidigt - och säger att den ena är min.
Förklarar vår klantiga miss och hoppas på det bästa.

Allvarlig min, och diskuterande med kollegan.

Kanske är det för att klockan är typ sju på morgonen och damen inte druckit sitt morgonkaffe (eller för att hon gjort det!).
Eller för att hon har jobbat hela natten och därmed inte pallar bry sig längre.
Eller så har vi bara tur.

Hon kallar på en - galet snygg, just let me tell ya - vakt som frågar om snuset och ler otroligt charmigt mot mitt och Kristinas jetlaggade jag...
Vår ålder, fina ögon, killer smile, knappt man vågade kika på resten - ja jag säger då det.
Nästan varit värt att bli tagen av security för...
Well. Anyho.
Vi kom igenom.

Intensiva dagar.
Lägenheten ligger fint, och nu när vi har börjat göra det till vårt hem så blir det bättre och bättre. 
Träffade en massa mammor och barn som kom på tisdagarnas barntimmar - men trötta, sega och blyga jag försökte hålla mig undan och mest gömma mig lite snyggt och diskret i köket.

Varken K eller jag kände för att laga kvällsmat. Bestämde oss för att gå ner till Chinatown som ligger väldigt nära istället.
Fick en snilleblixt och frågade killen på den vietnamesiska restaurangen hur långt det var från där vi var till operahuset.
Bara sju minuter!? Det är ju nära nog, tänkte vi. Ska vi ta med oss maten dit o käka där?

Sagt och gjort. Vi traskar.
Och traskar.
Traskar.

K börjar tvivla på min förmåga att hitta.
Traskar.
Jag börjar tänka att lägenheten nog funkar lika bra ändå.
Traskar.
Vi tänker hela tiden att "vad mörkt och sent det är" och kollar på klockan för att inse - nä, bara halv åtta på kvällen!
Traskar.

K frågar till slut en trevlig kostymerad aussie var operahuset egentligen ligger och med "just down this road and at the end" tänker vi att det klarar vi väl ändå av, kurrande magar, värkande huvuden och trötta fötter till trots.
Han undrade också vilken tid vi var tvungna att vara där och jag höll lite halvsnopet - om det är ordet - upp påsen med nudelsoppa och erkände att det inte var musikalt finsmakeri vi var på jakt efter.
Sen traskade vi, och traskade, och traskade minst lika länge till som vi redan hade gjort - go figure!

Men denna tomma magen fick i alla fall till sist sin (inte helt underbara) soppa på en vit metallbänk vid vattnet i Sydneys hamn, under en inte helt tydlig och väldigt främmande stjänhimmel mellan ljusen från Harbour Bridge och operahusets spotlightsljusa sidor.

Onsdagen har bestått av sömn, lyckligt hittande av både kaffe och kaffepress hemma på The Connaught som är vår byggnad, och första riktiga jobbkvällen på Café Svensson.

Som Kristina precis tyckte: det känns som att vi har kommit igång rätt bra, redan. :)

Nästan som att vi har varit här i två veckor och inte dagar, helt enkelt.