from a sydneyview

monday walk - from evening into night in the Sydney lights

lite suddigt med mobilens kamera... de ser helt enkelt bättre ut när man kollar i mobilskärmsformat you know...

Och fasen om jag inte faktiskt redan har fått en date. Kid you not.

Vet inte om det är försyn och en högre tanke med ’et, riktigt skaka-på-huvudet-freaking-kul-slump, eller helt enkelt så de opererar här nere…

Första fredagen överhuvudtaget, första utgången vi nästan är för trötta för, första stället vi nästan gick förbi, första killarna vi ser som råkar äga dansgolvet, råkar bli de vi senare på natten hoppar loss på samma golv med, som ber om våra tfnnummer, och som nu då…
Kunde dock inte eftersom vi ska till Melbourne i helgen med svenska kyrkan i sydneys präst Katja Lin... Yey!

Kul när det händer saker.

huvudet värker, ögonen grusar, halsen törstar efter härliga vatten.
varför är jag kvar i svenska kyrkans lokaler för?
dumma flicka, efter midnatt nu så gå och lägg sig.

känner stressen, lite allt det obekanta och ensamheten som finns här, ikväll.
saknar vänner, längtar famnar. längtar kaffe i min egen vita mugg med kurvat handtag. morgonrock och stol och pall till mina fötter, tyst och lugnt, ett eget kök med rent och snyggt och mysigt och hemma-känsla.

tror att det kommer.

hah.
väntan på ett sms.
ett litet futtigt svar bara.
på ingen fråga alls egentligen, eller ens en inte-fråga.
det är inte därför jag är kvar. inte alls.
inget viktigt. inget världsomvälvande.
bara trevligt och oväntat.
oväntat trevligt. however unimportant.

att en liten elektronisk mackapär kan äga en så starkt.

fasen. fastnade på google på jakt efter bilder. nu e hon verkligen inte barnet, klockan.
men med en lånad kniv, en bön och en insikt om att jag faktiskt inte kan sova här ändå, vet inte hur man låser dörren inifrån, om den låser sig själv eller inte - så tänker jag dra ett djupt andetag, sträcka på mig och räta på axlarna. det är nog faktiskt bara hjärnspöken och obekanthet. jag har faktiskt gått på värre ställen, värre gator, värre tider än det här, vad jag har för mig.
och sydney, säger de praktiskt taget bara tryggt om, ärligt.

kanske lämna datorn. ja det gör jag.
tur man inte gillar högklackat.
I'm off.

...rå, kall och blåsig...

Dimman efter kvällens vinterregn gömde hela övre delen av Sydney tower när jag gick hem igår vid halv ett-tiden. Så pass att det enda som syntes genom den var det röda skenet efter Westfieldloggans neonaura i vattenpartiklarna. Det och kransen med runda lampor runt tornet, som en luciakrona över en ond, rödögd jätterobot som gömde sig där borta på andra sidan parken i skydd av mörker och vinterånga.

Från sängen ser jag ut över storstadsskenet och dimgloriorna från dem och lyssnar på ljuden av sirener och bilbrus.

På första filmkvällen i kyrkans lokaler på Goulburn St. såg vi Sebbe, och jag kan inte låta bli att tycka att det slutade lyckligt ändå, omständigheterna till trots.
Han var fri, valde rätt, och tog äntligen kontroll över sitt eget liv.
Han ägde sitt eget beslut och växte med det, trots tragiken.
Definitivt ett filmtips. Kanske till och med till konfirmander/konfaledare, med rätt uppbackning efter. Mycket bra diskussioner man skulle kunna ha på den, och det kändes riktigt skönt att ventilera ihop, den lilla gruppen svennar och andra intresserade som hade tagit sig dit så här tidigt på ”säsongen”.

Många tankvärda tankar efter den. Efter det och en lång social dag före det fanns det ingen ork kvar att sitta på facebook eller prata på skype. Håller på att landa här först. Kan ta hemlängtan och näraokära-längtan när det kommer av sig själv, känner jag lite. Inte ta ut det i förskott helt, när jag behöver energin till att vara där jag är.

Behöver sätta ner mina rötter ordentligt. I god jord i en bra kruka, och vattna rikligt så att jag blommar här borta och inte vissnar eller blir rotlös. Måste inte vara för alltid, men det är här jag är nu och det är bra. :)


Till och med solen vill tydligen hjälpa till, för halleluja, under av under! Den lyser igenom vinterregnsmolnen och blå himmel glimtar fram! Havet ser inte alls lika kallt och ruggigt ut där långt borta vid horisonten!

Måste nog sägas ändå, att Sydney gör sig bäst i solsken..
Ikväll känner vi på pulsen vid Darling Harbour. ;)
Kram på er där hemma! Älskar att läsa kommentarerna från er <3

pic:finding nemo

känns överraskande normala

Nästan konstigt normala. Som att det här redan är min vardag. Faktiskt.
Som att vi redan varit här i två veckor, Kristina och jag, när vi bara varit här i två dagar.

Kom igår. Tiiiidigt.

Höll på att åka fast i tullen på grund av en snusstock.
Vi hade köpt en vardera till Svenska kyrkans café här, där vi säljer bland annat snus och svenskt godis. 
Gled igenom allting annat smidigt som bara den:
immigrations-check!
baggage-claimed!
tullen-clear... fast vilken tid Kristina tar...

Går tillbaka och kollar på när hon verkar stå och prata med en allvarlig tulltjänsteman som plötsligt plockar upp en stock med skruf (!) ur påsen.
Pang!
Visst ja, hon har ju båda våra stockar i sin påse!
Klantiga vi! Man får ta in en, men inte två per person...
Så nu har Kristina plötsligt "försökt smuggla in" en extra utan att deklarera det... voj voj...

Jag glider smidigt upp med bagagevagnen - och har ni någonsin puttat en bagagevagn så vet ni precis hur smidigt - och säger att den ena är min.
Förklarar vår klantiga miss och hoppas på det bästa.

Allvarlig min, och diskuterande med kollegan.

Kanske är det för att klockan är typ sju på morgonen och damen inte druckit sitt morgonkaffe (eller för att hon gjort det!).
Eller för att hon har jobbat hela natten och därmed inte pallar bry sig längre.
Eller så har vi bara tur.

Hon kallar på en - galet snygg, just let me tell ya - vakt som frågar om snuset och ler otroligt charmigt mot mitt och Kristinas jetlaggade jag...
Vår ålder, fina ögon, killer smile, knappt man vågade kika på resten - ja jag säger då det.
Nästan varit värt att bli tagen av security för...
Well. Anyho.
Vi kom igenom.

Intensiva dagar.
Lägenheten ligger fint, och nu när vi har börjat göra det till vårt hem så blir det bättre och bättre. 
Träffade en massa mammor och barn som kom på tisdagarnas barntimmar - men trötta, sega och blyga jag försökte hålla mig undan och mest gömma mig lite snyggt och diskret i köket.

Varken K eller jag kände för att laga kvällsmat. Bestämde oss för att gå ner till Chinatown som ligger väldigt nära istället.
Fick en snilleblixt och frågade killen på den vietnamesiska restaurangen hur långt det var från där vi var till operahuset.
Bara sju minuter!? Det är ju nära nog, tänkte vi. Ska vi ta med oss maten dit o käka där?

Sagt och gjort. Vi traskar.
Och traskar.
Traskar.

K börjar tvivla på min förmåga att hitta.
Traskar.
Jag börjar tänka att lägenheten nog funkar lika bra ändå.
Traskar.
Vi tänker hela tiden att "vad mörkt och sent det är" och kollar på klockan för att inse - nä, bara halv åtta på kvällen!
Traskar.

K frågar till slut en trevlig kostymerad aussie var operahuset egentligen ligger och med "just down this road and at the end" tänker vi att det klarar vi väl ändå av, kurrande magar, värkande huvuden och trötta fötter till trots.
Han undrade också vilken tid vi var tvungna att vara där och jag höll lite halvsnopet - om det är ordet - upp påsen med nudelsoppa och erkände att det inte var musikalt finsmakeri vi var på jakt efter.
Sen traskade vi, och traskade, och traskade minst lika länge till som vi redan hade gjort - go figure!

Men denna tomma magen fick i alla fall till sist sin (inte helt underbara) soppa på en vit metallbänk vid vattnet i Sydneys hamn, under en inte helt tydlig och väldigt främmande stjänhimmel mellan ljusen från Harbour Bridge och operahusets spotlightsljusa sidor.

Onsdagen har bestått av sömn, lyckligt hittande av både kaffe och kaffepress hemma på The Connaught som är vår byggnad, och första riktiga jobbkvällen på Café Svensson.

Som Kristina precis tyckte: det känns som att vi har kommit igång rätt bra, redan. :)

Nästan som att vi har varit här i två veckor och inte dagar, helt enkelt.

emergency-chocolate - the biggest best thing since the invention of the wheel

Jag har en liten halv-vana att gömma undan kexchoklad ("Kex-choklad" ja, men annars "Sjex" - by the way..) eller "nödchoklad" lite varstans i väskor och annat. Främst på scoutläger visserligen, men sen händer det ju att man dels gömmer lite till vardags,
eller så *hoppelihopp* hittar man något från senaste lägret i väskan! HURRA! För då får man ta Nödchokladspaus!

Besiktning av lägenheten idag om... 4 timmar. Hoppas det går bra. Håll era tummar.
Under tiden spelar datorn Movits!, Veronica Maggio och min nya alldeles-snöad-in-på-favorit: Kapten Röd.
Fasen vad bra han är. Jag som inte ens gillar den musikstilen normalt sett.
Är bara tvungen att dela med mig av texten till favvolåten just nu. Den är värd en lyssning eller två oavsett musiksmak. Länk finns i titeln. 

(src: unknown/googlesearch)

it does not do.

Ut med gammalt damm och skräp jag inte vill ha i mitt liv längre!
Bort med allt onödigt skit man samlat på sig genom åren!
Väck med kvitton, tidningar, kläder jag aldrig har på mig, sommarromanser och förvirrade funderingar!
Är som att sista pusselbiten på allt blev lagd idag när jag en gång för alla fick ett ordentligt svar i just en specifik fråga - och nu kan jag äntligen se hela motivet.

Även om det inte var exakt vad jag ville, så kanske det var meningen? Något att fundera lite på. Eller äh förresten. Spelar det någon roll? Behöver man veta allt hela tiden?

Det här är verkligen den sköna nystarten jag ville ha, behövde och bad om i våras.
En lång väg indeed, men det är en bok fullt med både goda minnen och hårda läxor som jag stänger igen och marken känns stadig. :)

Uppenbart nu att det är ett nytt kapitel på g. Och det luktar ljuvligt av oskriven bok med blanka sidor, knakande oöppnad i ryggen.

-clicking mental like button here-

(src: unknown/googlesearch)

down under...
where summer is winter and the other way around.
where kangaroos flock the streets. frangipanis is the scent du jour. 
people surf rather than walk. girls aren't girls anymore - they're sheilas!
and people in general are so upside down they even drive on the totally wrong side of the road!
or so I'm told.

Om en vecka och några dagar får jag se
Under tiden är jag mitt uppe i flyttstressen av att packa för nio-tio månader utomlands OCH flytt av allt vad bohag heter. Bra kombo där, Ia.. Och så allt pappertjafs som måste hinnas fixas, och innan flytten på lördag (yes... lördag... om 24 timmar more or less dear friends). Vilket jag inte egentligen insåg att jag också behövde fixa tills på lördag förrän igår.
Bra där.

Plus alla vardagliga funderingar denna högst ovardagliga sommar!
Har jag glömt någonting i sockenstugan i Långasjö?
Hur kommer det att gå för alla mina fina ungdomar?
Är en tölp en tölp?
Och så det som knäcker allt:
Hur ska jag överleva så länge utan de regelbundna doserna av alla underbara, vackra, härliga "syskon", vänner och övrigt löst folk i familjen jag kallar min?

Det, mina kära, blir inte helt lätt. <3
Känn er uppskattade.